Doften av den nyklippta gräsmattan

i samharmoni med

skogsdoftens brännässlor

påminde mig om

poeten som frågade

nattens osynliga ögonlock

som inte öppnades

mot det doftkänsliga

fönsterhjärtat

varför blir man poet?

Den blodröda fjärilen som

flaxande över

veteåkerns själar

spred poetiska bilder

i hungersnödiga kroppars synfält.

Vindens händer

skakar poetens blomrika tillvaro

och honungsbin

samlar poetiska stoft

av regnandets sötma

till

samhällets larvers välbefinnande.

Nawid_Akhgar@hotmail.com