Hon stod framför händelsen

Hon stod framför händelsen

när den knackade på dörren

en febrig kropp

en kärleksfull själ

försvann mellan två evigheter

födelsen och döden.

Hon står med sitt lång doftande hår                         

och fjärilar

bland västvindar

susade barfota i bredd                                                

och sprang

på vågornas skvalp                                                     

för att nå det förgångna                                           

någonting hade gott förlorat

någonting växte inom mig.

Hon sa:

Döden, precis som ett barn, måste vårdas ömt          

någonting växte inom mig                                       

liksom månskenets stjärnhimmel                              

i det nattliga mörkret                                                                     

mellan två evigheter

kärlek och hat.

Om evigheten vore en stund lång

för kärleken vill jag leva

tusen år.

Om evigheten på mina läppar

vore den stunden lång                                                 

vill jag uppleva

tusen nattliga kyssar

på månens läppar.

Om döden vore den slutliga stunden

för livets låga

vill jag uppleva kärleken som växer inom mig

som den eviga solvärmen

i alla mina vinterkalla dagar.                                      

Hon stod framför händelsen                                       

när månens lekande barnfötter

dansade på Klarasjöns lyckan.