Hon sa:

Hon sa:

Mitt sinne  brukar vara fri från hinder

Just nu hör jag dig ropa mitt namn.

I ett ögonblick månen

kysser fiskens läppar

såg jag henne

som lägger sina läppar

på den nattliga sovrums fönstret.

Liksom poesin som saknade

haglande regnkyssar

på körsbärsträdens tusenblad.

Natten var lång

och stjärnornas lekfullhet

tog min sömn med sig.

Jag ropade hennes namn

det ekade i hela dem gamla gränder

liksom en droppe

kändes på läpparna

och blöte ner själen.

Vinden susade i fjärilens öra

kom fort som vinden

när vi stod

framför gamla stans kärleks minne.